Det första jag tänkte när jag läst denna artikel var vilken otroligt bra långfilm detta skulle kunna bli. Dvärgar går in i sin sista kamp för att en gång för alla få den respekt och upprättelse de anser sig förtjänar, trots att det kan komma att kosta deras liv. Filmens huvudsakliga ingredienser och ledord är mod, stolthet, lejon, laganda och kortväxthet.
Jag är aldrig rädd för att vädra mina åksikter och värdering, oftast respekterar jag dock inte andras. Ämnena jag hävdar mig ha tillräcklig kunskap i för att kunna yttra mig om, har oftast ingen viktig del av livets fortsatta framfart. I just detta fall var ämnet poänglöst och tankegången komplett retarderad.
Spotify är en musiktjänst som tillhandahåller ett brett musikbibliotek för streaming via ett externt program som kan laddas ner till både din dator och mobiltelefon.
Det finns i en betalversion men även som en gratistjänst, finansierad av reklamintäkter från diverse annonsörer. Hitintills är många väldigt nöjda med tjänsten och lovordar den som framtidens sätt att distribuera musik för konsumenterna. Jag tror mig dock a funnit vad som kan bli Spotifys säkra död.
Halloween Monster Farts – The Flatulent Phantoms (Öppnas i Spotify på egen risk)
I vissa fall behövs det varken en sprillans ny produkt eller ny historia att berätta. Ibland krävs det bara en ny känsla, ett nytt utseende och att sedan packa om det. Det kan låta slött men ifall du bara ger det den respekt och omtanke som den gamla produkten förtjänar, så kan du öppna upp en ny dimension.
På så sätt förstärker du både det gamla märket och får njuta av något som på många sätt är någonting nytt och unikt. Denna kvinna hade passionen och en idé som i samklang med tidigare utgivet material fick ett fantastiskt resultat. Carolina Wallin Pérez gör light-jazz av Kent. Tack för det.
Tack för påminnelsen om hennes existens Sofie.
Jag har varit tveksam till vart Kent faktiskt var på väg när de släppte Tillbaka till samtiden för två år sedan. Många starka ljusglimtar men också en viss irritation över längdhoppet de tog från deras klassiska pop/rock. Deppig synth-musik som andades tysk stålverksindustri kändes aldrig helrätt. Men så släpptes albumet Röd idag och nu förstår jag. Jag vet inte riktigt vad det är jag förstår, men sikten är glasklar och en färd genom ett smakfullt dekorerat synth/pop-landskap är alldeles underbart behaglig.
Bugar och bockar och ser fram emot mars då jag återigen får se sveriges största ”rockband” inta Lisebergshallen.
”Cue the rollicking silliness. You know those scenes that play out in every action movie made since 1980? The ones where the bus jumps the broken bridge? Or a man falls over the edge and everyone thinks he’s dead—but it’s okay because a single hand suddenly appears, clinging to the cliff? Or how about the plane that’s trying to escape from an explosion and gets enveloped in smoke – only to come bursting out with impossible speed?”
Steretyper är det bland det roligaste jag vet och regissören Roland Emmerich är gudfadern inom ämnet. Enligt Patrick Kolan på IGN Australia så har han denna gång nått nya höjder i såväl story som fläskiga cgi-effekter.
Räkna med att jag sitter fastspänd i en biostol nästa fredag.
Om ett par timmar börjar min vidriga bussresa till Oslo. Min ipod är knas och datorns batteritid är under all kritik, så stolsryggen ska få sig en rejäl match i arga leken.
Men när jag väl kommer fram blir det nog både en och två fester i smurflandet Norge. Stöter jag på sagoröfven från bilden så åker han på en tjottablängare mellan lysmaskarna så att han får åka pling-plong-taxi till plåsterhuset.
Tur och retur kostade resan 666 kr.
Nu har jag skrivit klart min klyschiga konspirationsthriller om hur jag nästan blev vräkt från mitt elevhem i Uppsala för ett antal år sedan.
Nedan följer ett korta utdrag.
Jag öppnar dörren till elevhemmet, går genom korridoren och tar mig in i mitt lilla rum. Jag har tapetserat väggarna med en salig kompott av affischer, med allt från en komplett kartläggning av alla Pokémons till Metallica-posters, aldrig har jag varit en supporter av det smakfulla och stilrena.
Vi sätter oss ner i min säng och öppnar den första ölen. Ur högtalarna strömmar det stereotypisk metal i form av Metallicas senaste skiva, St:anger. Vi skålar och sjunger med i texten.
In på Grace nattklubb i Växjö. Smygandes längs med väggarna undviker jag uppmärksamhet.
Jag har gjort det här förut, jag kan konsten att vara osynlig. Ställer mig i ett hörn och söker efter mitt offer.
Det är mörkt men jag har falksyn och mina sinnen på helspänn. Det är då jag ser en stark blixt i nattklubbsmörkret.
Flygandes fram, snabb som en panter rusar jag fram mot mitt mål. Kastar mig in en oskyldig grupp människor som inte har någon aning om vad som drabbar dem.
Återigen blixtrar det till. Innan de hunnit fått tillbaks sin syn efter ljusskenet från kameran så har jag försvunnit.
Det är så jag jobbar och vad jag är bäst på.
Inte synas, inte höras och att inte märkas.
 | Marcus om Det är ni som förstår den som… |
 | Sofie Lundqvist om Mer Kent, lite Carolina Wallin… |
 | Strumpan & Co om Kent |
Storytelling 